Om du slår ett mynt hundra gånger är det statistiskt förväntat att någon får åtta eller nio kronor i rad, bara av slumpen. Med tusentals fondförvaltare som varje år försöker slå index kommer, av ren matematik, några alltid lyckas flera år i rad — utan att det behöver betyda att de är skickligare än sina kollegor. Frågan är hur man skiljer den fonden från den som faktiskt har en återkommande fördel.

SPIVA:s så kallade Persistence Scorecard undersöker just detta. Håller sig fonder som varit bäst i sin kategori kvar i toppen även under nästa period? Svaret är genomgående nej. Av de fonder som legat i toppkvartilen under en femårsperiod är det bara en liten minoritet som även ligger i toppkvartilen under nästa femårsperiod — ungefär vad man skulle förvänta sig av slumpen allena. Historisk avkastning är med andra ord en svår vägvisare för vilken fond som kommer prestera bäst framgent.

Ett närliggande problem är överlevnadsbias, eller “survivorship bias”. När fondbolag redovisar sin historik inkluderas sällan de fonder som presterat så dåligt att de lämnats ned eller slåtts ihop med andra fonder. Kvar blir bara överlevarna, vilket får den genomsnittliga historiska avkastningen för en fondkategori att se bättre ut än vad en sparare som investerade från början faktiskt upplevde. Även akademiska studier måste aktivt korrigera för detta för att inte överskatta hur väl aktiv förvaltning presterar.

Det betyder inte att skicklighet inte existerar — vissa förvaltare presterar sannolikt bättre än genomsnittet över tid. Problemet är att identifiera vilka det är i förväg, innan resultatet redan är känt. För de flesta sparare är den praktiska slutsatsen att låta bli att jaga senaste årets vinnare, och istället fokusera på det man faktiskt kan kontrollera i förväg: kostnad, risknivå och en spridd portfölj.