Det låter som en paradox: hur kan en strategi som medvetet avstår från att försöka slå marknaden, ändå slå de flesta som försöker? Svaret ligger i ett enkelt matematiskt samband som brukar kallas “aktiv förvaltnings aritmetik”, först formulerat av nobelpristagaren William Sharpe. Innan kostnader är aktiv förvaltning ett nollsummespel: för varje investerare som slår marknadens genomsnitt måste någon annan investerare underprestera det, eftersom alla investerare tillsammans är marknaden.

Efter kostnader ser bilden annorlunda ut. Aktiv förvaltning kostar mer än passiv förvaltning — mer research, mer handel, högre avgifter. Det innebär att den genomsnittliga aktiva kronan, efter avgifter, matematiskt måste underprestera den genomsnittliga passiva kronan. Det är inte en åsikt om förvaltares skicklighet, utan en bokföringsmässig konsekvens av att aktiv förvaltning som grupp är marknaden minus högre kostnader.

En indexfond försöker inte hitta imorgondagens vinnare. Istället äger den hela marknaden, till låg kostnad, och accepterar marknadens genomsnittliga avkastning — varken mer eller mindre. Eftersom de flesta aktiva förvaltare, som grupp, hamnar under det genomsnittet efter avgifter, hamnar indexfonden statistiskt sett högre upp i fördelningen än majoriteten av de aktiva alternativen, år efter år.

Det här är också förklaringen till varför skicklighet hos enskilda förvaltare är så svår att identifiera i förväg. Den fond som slår index ett år har en tendens att återgå mot genomsnittet nästa år — SPIVA:s så kallade Persistence Scorecard visar återkommande att mycket få fonder som varit bäst i sin kategori under en period fortsätter vara bäst under nästa period. Det gör det svårt att använda historisk avkastning som en tillförlitlig vägvisare för framtiden — medan låg kostnad är känd redan idag och håller sig konstant över tid.