Covid-19 har gjort världens börser skakiga. Något som ger möjlighet för aktiva fondförvaltare att visa vad de går för. Men färsk statistik över årets första sex månader visar att 2020 blev en katastrof för majoriteten av aktiva förvaltare. När ska aktiva förvaltare prestera, om inte i oroliga tider?

Det har under lång tid varit ett faktum att marknadstajming, dvs att sälja dyrt och köpa billigt, i realiteten inte låter sig göras med någon större framgång. Ändå är det sådana argument som den aktiva fondindustrin gärna lyfter fram som en av de största fördelarna med aktiv förvaltning. Aktiva fonder kan parera svängningarna på börsen och till viss del skydda tillgångarna mot kraftiga börsfall, brukar det heta.

Svenska indexfonders låga avgifter och goda följsamhet med marknaden har på tio år ökat marknadsandelen från 8 till 18 procent[1]. I USA har utvecklingen kommit ännu längre och i augusti förra året passerade de amerikanska indexfonderna de aktiva aktiefonderna i storlek. Förklaringen till utvecklingen finns först och främst i ett undermåligt förvaltningsresultat där majoriteten av de aktiva aktiefonderna – såväl i Sverige som i USA – under lång tid har gått sämre än marknaden.

En stabil och uppåtgående börs (kallad världens längsta bull-marknad) har länge lyfts fram som en av de främsta orsakerna till de aktiva fondernas kräftgång. När centralbankerna tävlar i att sänka räntorna och pumpa in likviditet i marknaden sätts normala spelregler – som fundamental aktieanalys – ur spel. Då blir aktiv förvaltning med sin relativt höga kostnad svår att räkna hem. Förklaringen insinuerar att många aktiva fonder kommer att få sin revansch den dagen börsen blir stökigare och de får möjlighet att visa vad de går för; Att sälja dyrt och köpa billigt.

Detta låter intuitivt tilltalande och skulle vara alldeles förträffligt om det stämde med verkligheten. Ungefär som att ha en husförsäkring som kostar pengar när ingenting händer (tänk stabil börsuppgång), men som är väldigt bra att ha den dagen huset brinner ner (tänk kraftigt börsfall).

Hur har det då gått under 2020? Det plötsliga börsfallet under februari/mars tillsammans med den nästan lika plötsliga återhämtningen därefter, borde vara en perfekt miljö för en aktiv förvaltare. Dessutom har rörelserna både nedåt och uppåt varit selektiva, dvs alla bolag har inte följt samma rörelsemönster. Något som borde vara julafton för en skicklig ”stock picker”, som har förmågan att välja ut rätt bolag att äga och rätt bolag att inte äga.

I förra veckan publicerade ratingfirman Standard & Poor’s sin halvårsstatistik där man bland annat jämfört svenska aktiva aktiefonder med Stockholmsbörsens utveckling. Har vårens kraftiga fall respektive återhämtning resulterat i en revansch för den svenska aktiva fondindustrin? Nej, hela 74 procent av de svenska aktiva aktiefonderna presterade sämre än den svenska börsen under årets första sex månader. Detta är värre än samma period förra året då ”bara” 68 procent gick sämre. Den volatila marknaden har alltså inte gjort det lättare för den aktiva fondindustrin att slå börsens avkastning, snarare tvärtom!

Frågan är i vilken miljö de aktiva fonderna ska få sin revansch. Så länge vi inte hittar något tydligt svar, är det mycket som talar för att passiva fonder kommer att fortsätta växa.

[1] Indexfondernas andel av den totala fondvolymen i aktiefonder tillgängliga för försäljning i Sverige (Källa: Fondbolagens Förening)