När årets fondvinnare koras är det lätt att se skicklighet. Men en stor spridning mellan fonder är precis vad slumpen själv skulle ge upphov till – och vinnarlistorna håller sällan i längden.

Den som följer Lottodragningarna under ett halvår märker snart att vissa kulor dyker upp betydligt oftare än andra. Ingen tror ändå på allvar att kulan med flest dragningar besitter något särskilt kunnande. Varje dragning är oberoende, och att några nummer sticker ut är exakt vad man ska förvänta sig när många kulor tävlar under en begränsad tid. Slumpen är nämligen inte jämn – den är spretig.

Samma tanke är värd att ha med sig när fondlistorna publiceras. I mitten av september sammanställde Placera, med data från Morningstar, årets bästa och sämsta Sverigefonder. I topp låg SEB Swedish Value Fund med en uppgång på 19,7 procent hittills i år, medan Carnegie All Cap låg sist med 3,4 procent. Det breda Stockholmsindexet inklusive utdelningar, OMXSGI, hade stigit 11,7 procent under samma period. Fonder som alla investerar på samma börs hade alltså skilt sig åt med mer än 16 procentenheter på mindre än nio månader.

Det är frestande att läsa sådana siffror som ett betyg på förvaltarnas förmåga. Ofta finns det också en begriplig förklaring i efterhand – i vinnarfondens fall nämns en övervikt i banker och investmentbolag, som råkat gå starkt i år. Men det är just det som är poängen: att ha valt rätt sektorer ett enskilt år är svårt att skilja från att ha haft tur med vilka kulor som ramlade ut. Låter man ett stort antal fonder ta något olika positioner kommer några alltid att hamna långt över genomsnittet och några långt under, utan att det säger något om framtiden.

Någon invänder kanske att SEB Swedish Value Fund var bäst även i fjol. Det är en fin prestation, men inte så osannolik som den låter. Med enbart slumpen som domare hamnar ungefär var sextonde fond i den bästa fjärdedelen två år i rad, och med många fonder på marknaden uppstår det därför alltid några sådana stjärnor. Den intressanta frågan är inte om någon har lyckats, utan om framgången håller i sig tillräckligt länge för att en sparare ska kunna dra nytta av den.

Där är forskningen nedslående. S&P Dow Jones Indices mäter i sin Persistence Scorecard hur ofta amerikanska aktiefonder som gått bra fortsätter att göra det. I den senaste rapporten, med data till och med 2025, fanns inte en enda av de storbolagsfonder som tillhörde den bästa fjärdedelen 2021 kvar i toppkvartilen under alla de fyra följande åren. Av fonderna i den övre halvan 2021 lyckades bara 4,5 procent stanna kvar där varje år – lägre än de 6,25 procent man skulle förvänta sig om utfallet vore helt slumpmässigt.

Det betyder inte att alla förvaltare saknar skicklighet. Men det betyder att historisk avkastning är ett mycket dåligt verktyg för att hitta dem i förväg, och att den som byter fond efter förra årets topplista i praktiken satsar på förra veckans lottonummer. Spridningen mellan fonderna är verklig, men den går inte att förutse.

För den som inte vill gissa finns ett enklare alternativ: att äga hela marknaden till en låg kostnad. En bred indexfond hamnar aldrig överst på vinnarlistan, men den hamnar heller aldrig sist. Den ger marknadens avkastning minus en mycket liten avgift – och över tid räcker det för att slå de flesta som försöker vara smartare än slumpen.