En färsk kartläggning visar att tre av Sveriges tio största aktiva Sverigefonder knappt avviker från sitt jämförelseindex. Ändå fortsätter de att ta betalt som om de vore aktiva, vilket säger något viktigt om hur svårt det faktiskt är att slå marknaden.

Föreställ dig att en enskild tennisspelare tvingades möta tennisvärldens bästa serve, bästa retur, bästa löpteknik och bästa taktik samtidigt – som om alla dessa egenskaper packades in i en enda spelare på andra sidan nätet. Chansen att vinna en sådan match skulle vara liten, oavsett hur mycket spelaren tränat. Det är i praktiken den situation varje aktiv fondförvaltare befinner sig i. Motståndaren är inte en annan förvaltare, utan hela marknadens samlade bedömning: miljoner investerare, analytiker och algoritmer som tillsammans blixtsnabbt prisar in all tillgänglig information. Att konsekvent vara skarpare än den kollektiva ”hjärnan” är en betydligt tuffare uppgift än de flesta inser när de väljer en fond efter förvaltarens namn eller senaste årsavkastning.

En färsk kartläggning i Privata Affärer illustrerar detta på ett ovanligt konkret sätt. Genomgången visar att tre av landets tio största Sverigefonder – Folksam LO Sverige, Swedbank Robur Sverige och Nordea Swedish Stars – alla ligger under 3 procent i aktiv risk, branschens egen tumregel för den undre gränsen för aktiv förvaltning. Folksam LO Sverige har dessutom bara 35 procent aktiv andel, vilket betyder att en majoritet av innehaven i praktiken speglar indexet fullt ut. Ändå är fonden dubbelt så dyr som Swedbank Roburs egen indexfond Access Sverige, som följer samma jämförelseindex. Avkastningen de senaste tio åren har varit 164 procent för den aktiva fonden mot 165 procent för indexfonden.

Värre är läget för Swedbank Robur Sverige, som tar 1,25 procent i avgift men på tio år bara gett 120 procent mot indexfondens 165 procent. Fonden är alltså aktiv nog att förlora rejält mot index, men inte aktiv nog att klara branschens egen definition av vad aktiv förvaltning innebär. Det är knappast ett tecken på att förvaltarna är oskickliga. Snarare visar det hur svårt det är att medvetet avvika från index och samtidigt vinna mot marknaden. Så svårt att många förvaltare, medvetet eller inte, i praktiken glider mot att efterlikna det index de säger sig utmana.

Slutsatsen är inte att alla aktiva förvaltare misslyckas av lathet eller okunskap. Den är snarare att marknadens kollektiva prissättning är en så formidabel motståndare att bara ett fåtal, under en begränsad tid, lyckas avvika från den och samtidigt vinna, sannolikt med hjälp av tur som en viktig ingrediens.

Den som vill kontrollera sin egen aktiva fond kan göra det relativt enkelt. Leta efter aktiv risk och aktiv andel i årsberättelsen. Har fonden en låg aktiv risk (< 3 procent) och en låg aktiv andel (<60 procent) kan den definieras som en dold indexfond, dvs en fond som ligger alldeles för nära sitt index för att kallas aktiv, men som ändå tar betalt som om den vore det. Då kan det vara läge att fundera på ett byte till en betydligt billigare indexfond. Över tid visar det sig nämligen att fondavgiftens storlek är den enskilt viktigaste parametern för ett framgångsrikt fondsparande.